Nu firar vi
stora lögardagen
25 oktober 2025
Bastuns historia
Bastuns historia sträcker sig riktigt långt tillbaka i tiden och har länge varit en stor del av samhällslivet. Bastun har varit en plats där barn föds, döda människor förvaras innan begravningen och där mat konserverades. Men från att ha varit en helig plats blev bastandet plötsligt en synd man kunde bötfällas för.
Ursprung och tidiga användningar
Bastun har en lång historia, med rötter som sträcker sig över 3000 år då det nomadiska folket skyterna i norra och östra Persien använde sig av svettbad.
Den romerske kejsaren Hadrianus planerade för snart 2000 år sedan att bygga den största bastu eller svettrum som någon skådat. Det blev ett cirkelrunt rum med ett stort kupoltak om 43m i diameter. Men när bygget var färdigt ansågs det vara alldeles för vackert för att bada där. Det beslöts i stället att ställa anläggningen till gudarnas förfogande. Anläggningen fick namnet Panteon och är idag en kyrka.
I Norden har man hittat antydningar om bastubad som ägde rum för 1000 år sedan. Anteckningar från den helige Andreas som berättar för påven om vad han sett på vägen till Rom. Han berättade om att han sett badhus av trä som eldats upp till hög värme, där folket gick in helt nakna. Där inne hällde ljummet vatten över nacken, tog färskt björkris i händerna och piskade sig med tills de nätt och jämnt överlevde. Därefter hällde de kallt vatten över sig så att de kvicknade till igen.
Olika bastutyper
Det var när vikingarna tjänstgjorde som väringar i kejsarens livvakt i Miklagård/ Konstantinopel som de kom i kontakt med de turkiska svettrummen som de blev förtjusta i.
Denna badform tog de med sig hem och byggde badstugor och bastubad på sina gårdar. Där blev det sed att hälsa sina gäster välkomna till bastun innan de gick till bords och åt festmåltiden.
Den ryska bastun var het och torr medan bastun i Medelhavsländerna var fuktig. Det vi i våra tidiga badhus kallade för romersk och turkisk bastu var fuktiga bastur. Dessa värmdes med ånga som tillverkades i maskinrummen. Den gamla nordiska gårdsbastun som var en rökbastu var torr men kunde förvandlas från torr till fuktig genom att hälla en skopa vatten över stenarna.
Kulturell betydelse
I många forntida kulturer, såsom de kinesiska, hinduiska och egyptiska, var renlighet en viktig aspekt av livet. Ledarna använde vidskepelser om att gudarna ville att de skulle hålla sig rena för att få folket att följa hygieniska normer, vilket gjorde bastun till en central del av samhällslivet.
Spirituellt rum
Människorna var ännu relativt oupplysta. När något okänt hände, var det gudarna eller de onda andarna som låg bakom. Elden var hos de gamla naturfolken betraktad som något himmelskt och därför heligt, och bastuugnen betraktades som dess altare.
Man bad till de avlidnas andar i bastun för att de skulle återkomma till den härliga värmen och onda andar drevs ur kroppen genom riter och besvärjelser. Att kasta bad (hälla vatten på stenarna) ansågs som en offerhandling. Finskan har ett ord för badkastning ”löyly” som betyder ande. Man trodde att det var bastuanden som kom upp från elden då de kastade bad. I detta heliga rum skulle man uppföra sig väl så man inte irriterade andarna.
Det fanns ett ordspråk som lydde ”i kyrkan och i bastun skall man uppföra sig lika”. Bastun var fridlyst. Detta betydde att där ska man anpassa sig till de andra och inte vara störande. Det var därmed förbjudet att föra oväsen, vissla, eller använda sig av ett opassande språk.
Renlighet mindre viktigt
Under den här tiden fanns inte rinnande vatten i bostäderna. Vattnet fick lyftas upp ur brunnar och källor och bäras in i husen. I bostadshusen fanns vatten endast för matlagning. Människorna kunde skölja av sig i en sjö eller ett vattendrag efter en dags tungt arbete om man ansåg att det var nödvändigt.
Att hålla sig ren ansågs av många vara mindre viktigt. Bastun användes då bara för att mjuka upp kroppen efter ett hårt och tungt slit under veckan.
För att få varmt vatten placerades hinkar med vatten högt uppe på lavarna så att värmen från bastun värmde upp vattnet. Uppfinningsrika personer tillverkade tänger av trä som de lyfte upp heta stenar från elden och som placerade i ett kar med vatten. De heta stenarna värmde vattnet. Det blev dåtidens varmvattenberedare.
Rökbastu
Förr hade man ingen skorsten, utan röken från lågorna spreds ut i rummet som blev rökfyllt. Röken kunde sippra ut genom att dörren lämnades lite på glänt, och några gjorde ett litet hål i väggen där röken kunde pysa ut. Golv och lavar blev svarta av sot och en del la därför dukar eller halm på lavar och golv för att undvika sotet.
Så småningom ersattes eldstaden på golvet av en säkrare plåtcylinder som fylldes med sten. Röken steg upp mellan stenarna och fortsatte upp i en skorsten. Denna modernitet gillades dock inte av en del, som påstod att badstugan inte var inrökt och steriliserad.
Bastun som rökeri
I byggnaden förvarades kött och fisk. Köttet hängdes upp i taket för att djuren inte skulle komma åt det. Man upptäckte att köttet var ätbart längre om det hade hängt uppe vid det rökiga taket, och det blev en populär konserveringsmetod. Än i dag kan vi köpa basturökt skinka i butikerna.
Att röka maten i bastun kallades på sina håll för riarökning. I första hand var det saltat sidfläsk, skinka och fisk. Köttet röktes i 1–3 dygn. I bastun torkade man även lin, malt och säd.
Lövruskor
De första bastubadarna gned kanske av sig smutsen och svetten med de valkiga nävarna. Den uppfinningsrike kanske prövade i brist på borstar och tvättlappar med halm som ofta golvet var bestrött med, men halmen skräpade bara ner huden. När de använde lövruska gick det bättre. Det förekom lövruskor av ek, hassel och al. Så småningom upptäckte de att björklöven, helst järnbjörk eller masurbjörk, fungerade bäst som badborste eller tvättlapp. Tvål var på många håll ännu okänt, och björklöven luktade ganska gott. De lärde sig snart att knyta ihop små knippen av björkris. Björkriset skulle plockas före midsommar för att hålla rätt mjukhet.
Viktiga beslut i bastun
Det sägs att när svåra beslut skulle fattas, använde man sig av bastun. Först inleddes en traditionell diskussion där man argumenterade för och emot olika ståndpunkter. Dessa diskussioner kunde ibland skapa en spänd stämning som ledde till oenighet bland deltagarna. När de väl nått ett beslut, gick de till bastun för att bada. I bastun, där kropp och själ blev mjuka av värmen, diskuterade de frågan på nytt. Om beslutet förblev detsamma som innan bastubadet, godkändes det. Om det ändrades, var det första beslutet ogiltigt.
I bastuns värme tycks ilska och irritation rinna av, vilket ger ett nytt perspektiv på frågorna. Här blev det enklare att släppa prestige och andra hinder. Det finns ett uttryck som lyder “In Sauna Veritas”, vilket betyder “i bastun härskar sanningen”.
Bastuns roll i livet
Bastun var en plats för många livets viktiga händelser, där födde kvinnorna sina barn, och den döde hamnade där i väntan på att graven blev grävd. Bastubadet var även viktigt som läkemedel. Det fanns ett talesätt att ”om bastu, tjära och brännvin inte hjälpte var sjukdomen dödlig”.
Lögardagen och dagarnas betydelse
Att tvätta sig betydde i det gamla nordiska språket att ”löga sig”. Dagen före helgdagen ville de tvätta sig rena, löga sig. Den dagen kallades därför ”lögardagen” som så småningom blev lördagen.
Dagarna är uppkallade efter de gamla gudarna, men bastun tog över en veckodag från gudarna.
Solguden blev efter tyskans sonne, alltså sonntag, eller i engelskan sunday, vilket i Sverige blev söndag. Måndagen var mångudens dag. Tisdagen, eller tirsdagen, var den nordiske krigsguden Tyrs dag. Oden var den nordiske segergudens dag vilket blev till onsdag. Tor var i den nordiska mytologin åskans gud vilket blev torsdag. Den nordiska kärleksgudinnan hette Freja och en veckodag kallades efter henne och blev fredag. Saturnus skulle egentligen bli saturdag eller som det heter i England, saturday. I Norden byttes Saturnus dag ut till tvättdagen eller som det hette då ”lögardagen”, vilket så småningom blev lördagen.
Kärt barn har många namn
Bastun fick olika namn i olika landsdelar. Ibland fick de namn beroende av vad byggnaden i första hand skulle användas till. Brydestuga kallades bastun i Skåne. I Västsverige kallades den för kölna. I Halland, Småland, Skåne och Blekinge kunde den kallas för Malttorka. I Närke och Västmanland för torksu eller torkstuga, och i Sörmland för pöret.
Ordet stuga lär komma från det gamla ordet ”stufa” som ursprungligen har betytt badstuga. Ordet pörte, eller som det heter i Finland, pirtti, härstammar från det litauiska språket som ursprungligen betydde badstuga. Efter att landet varit relativt fritt från den syndiga bastun under ca 200 år återkom den till Sverige igen, men då som en finsk uppfinning. I gårdsbastun var tvagningen mindre viktig, det var värmen man ville komma åt. I den offentliga bastun var tvagningen viktig. Så småningom kompletterades bastun med duschar och bassänger.
Bastubad blev en synd
Prästerna var under vissa tider motståndare till badandet. De tyckte att nakenhet var syndigt och köttslig njutning minskade lyhördheten mot gudarnas budskap.
Eftersom badandet betraktas som njutning kunde det inte accepteras. Profeterna lärde ut att det var gudomligt att vara smutsig. De högsta andliga ledarna predikade om att badandet var en synd. Själva smusslade de dock med badförbudet och lät inreda badrum i sina palats med väldoftande örter.
År 1663 utdömdes bötesstraff för ”baderi” i Arboga. Någon hade badat trots att det var förbjudet. I Stockholm blev flera personer varnade för olaga baderi. Den ”syndiga” bastun rensades ut från Sverige i början av 1700-talet. Bastubadandet fortsatte dock i den del av Sverige som låg på andra sidan Bottenhavet, nuvarande Finland.
Återinförsel av bastun
Efter många år av badandets förföljelser var svenskarna ett ohygieniskt folk. I Sverige blev kroppshygien inte så viktig och blev till slut nästan obefintlig. När samhället blev medvetet om detta började man propagera för bastubad. Den 26 oktober 1921 bildades föreningen för folkbad.
I ett föredrag 1925 av doktor Alfred Berghel som var ordförande i svenska kurortsföreningen sades det i slutordet ”Om vi kunde väcka hela folkets intresse, om vi kunde övertyga den stora massan av befolkningen därom, att bad är ett av de yppersta medlen till folkets hälsa och trevnad, då skulle det dock gå oss i viss mån som det gamla Rom: våra styresmän skulle ta sig saken kraftigt an, donatorer skulle framträda, och svenskarna skulle än en gång bli ett badande folk.”
Vid en kongress i Stockholm 1925 beslöts att bastu skulle införas här i landet igen. Staten ställde upp på de tankegångarna och inrättade bidrag till de som ville bygga en bastu. Sådana bidrag kunde sökas från Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté på Strömsborg mitt i Stockholm.
